Eller mer rättare sagt webshopping. Ska i augusti på bröllop och har därför beställt hem en hel del klänningar. Ska hämta ut dom alldeles strax. Kommer försöka fota klänningarna också då jag vet att jag kommer behöva hjälp med att välja. Det handlar om en klänning i kyrkan, en på kvällen och en på brunchen dagen efter. Har en hel del klänningar redan att välja mellan. Men alltid kul med lite nytt

I övrigt njuter vi av solen som dök upp från ingenstans och kom med väldigt mkt värme. Så faktiskt lyckats sola lite på balkongen

Senaste veckan har varit riktigt tuff då Adriana varit uppe flera timmar om nätterna. Hennes humör har inte heller varit det bästa.  Är så sjukt trött trots att hon i natt sov helt okej och har varit väldigt glad idag. Inte heller var det några problem att få henne att somna för natten. Idag är det istället jag som är på ett fruktansvärt humör. Våra efternamn hade ramlat ner från dörren vilket betyder att vi inte fick någon post. Som i sin tur betyder att jag inte fått några pengar eller min palett som jag har väntat i flera veckor på. Så fick ringa postens huvudkontor som bad mig ringa posten i min kommun imorn emellan 06.00 och 09:30 och typ säga att jag bor kvar här och att en efternamnen står igen.

Men det är inte enda samtalet jag gjort idag utan satt i 50 minuters telefon kö (då det aldrig funkar att lämna nummer och de ringer upp. Eller jo de ringer EN gång om man har tur men sen så blir det alltid något fel så man inte hör dom. Så jag satte mobilen på högtalare och väntade snällt i femtio minuter.  Och precis som jag trodde hade jag gjort allt rätt och inget var fel på papperna utan det var bara det att ingen hade ändrat uppgifterna på datorn..? Alltså har jag förlorat en massa tusen på dom två månader som har gått och kanske får jag rätt nästa månad. Så två av de tre månader jag ska vara mammaledig har blivit helt fel -trots att jag gjort rätt. Men vafan hjälper det när jag förlorat en massa tusen som jag inte kan få tillbaka? Funderar allvarligt på att aldrig någonsin vara mammaledig igen. Jag gör exakt som man ska och så gör de i sin tur fel och sen får jag en ursäkt. Och det handlar inte bara om just det här ärendet. Faktum är att f-kassan faktiskt struntade i att räkna ut min föräldrapenning och skrev att jag skulle få lägsta nivå. Sedan när jag istället blev sjukskriven ringde handläggaren och frågade fem tusen olika frågor då ingen hade räknat ut min SGI. Då visade det sig att jag hade rätt till högre föräldrapenning än vad jag hade fått papper på. Men nu har jag jobbat en hel del sen dess och höjt min föräldrapenning ytterligare. Och det är alltså dessa uppgifter som inte har blivit ändrade på några månader.

Kan fortsätta i en evighet om alla problem jag haft med dom senaste året. Men känner bara att jag blir mer och mer irriterad!

Iallafall i helgen bär det återigen av till dalarna. Åker fredag sen tillbaka till Stockholm på söndag, för att sedan på måndagen åka till Västerås med Adriana och senare samma dag vidare till Siljansnäs.

Vissa tankar och idéer får stanna precis där de är. Vissa kan göra för mycket skada i nuläget ifall de får sättas svart på vitt. Att gå till handling med dem är inte heller ett alternativ i dagsläget. Måste bara få ordning på lite saker och ting i mitt huvud.

Förhoppningsvis sker en stor förändring inom en väldigt snar framtid

En bild från milen vi gick uppe i Dalarna…

Mycket hände igår. Alldeles för mycket för att nämna här. Rent känslomässigt är det kaos. Jag är så splittrad att jag inte vet vart jag ska börja eller vilken bit det är som saknas.. Jag visste inte ens att det var möjligt att känna såhär. Men det har verkligen gått för långt nu. Det är inte värt det. Det verkar inte finnas något att kämpa för längre. Jag försöker hitta en balans men känner mig ständigt berusad.

Igår klev jag ut framför en buss. I samma stund jag tar steget ut inser jag vad jag gör och tänker ”Det här kommer att göra ont”. Jag tar ett stort steg och vänder mig emot bussen och lyckas ta ett steg till. Vad som hände sen vet jag inte. Jag fattade då inte att bussen faktiskt träffade mig. Jag fortsatte bara oberört fram. Jag såg hur folk tittade på mig. Men fortsatte att gå. Först någon timme senare fattade jag vad som hänt och vad smärtan i sidan berodde på. Axeln är det som känns mest men det är okej. Folk frågade mig vad busschauffören gjorde, det vet jag inte för jag fortsatte bara gå. För jag orkade inte bry mig. Jag vet att han inte han bromsa inte heller tutade han. Jag vet inte om han lyckades väja och det var därför som jag inte blev ordentligt träffad. Jag orkar inte ens tänka på det.

” Vem försökte jag lura, jag visste hela tiden,
har ju lärt mig att va ensam, sånt e livet,
ingenting, e som det ska längre,
rasar ner igen och blundar för det som händer.
det går aldrig bra när man satsar allt man har,
man går in för en sak och blir lämnad kvar,
för det e över nu och jag känner mej krossad,
allt går i bitar så fort jag börjar hoppas,

Hur kan det sluta såhär,
När jag vet att det finns chanser,
Så släpp mej inte nu och låt mej falla över kanten,”

Men det är så varmt och tiden räcker inte till. Bvc mötet var bara bortkastad tid med en läkare som viftar bort allt man säger och fick den där känslan av att han ansåg att kvinnor (framför allt unga första barns mamma) inte är mycket att ta på allvar. Fick bara rådet att inte ge henne saker som gav henne prickar och sen ifall hon fick i sig det är det inte så pass allvarligt att hon dör av det. Nähä? Suck. Iaf ordentliga tester ska tas inom tre månader på Astrid Lindgrens. Iövrigt mår väl Adriana okej bara det att hon är väldigt dålig på att hantera värmen. Svetten rinner konstant ner från hennes ansikte och humöret är värre än någonsin. Dessutom är hon väldigt känslig.

Funderar på att åka till Liljeholmen när hon vaknat för att slå ihjäl några timmar tills Calle kommer hem. Skulle egentligen till stan med Sarah men det är alldeles för varmt för att åka till stan. Ska försöka lägga in lite bilder från dalarna sen, de ligger fortfarande kvar i kameran. Annars händer det inte så mycket här.

Adriana är inte sig själv idag. Hon skriker non stop och för första gången har jag ingen aning om varför. Hon har skrikit i flera timmar och borde egentligen ha sovit för länge sen. Om ca en timme ska vi bege oss till Liljeholmen för att jag pricktest. Blir inte roligt för någon om hon inte sovit innan dess…

Uppdaterar sen efter bvc.

Adriana utvecklas i en rasande fart här uppe. Vi har bara varit här i en och en halv vecka men hon har lärt sig något nytt varje dag. Hon har

• Lärt sig att säga puss och även göra pussljud när man säger puss till henne (PU-SS)
• Börjat säga hej till allt och alla vi möter
• Lärt sig säga och & okej när man tilltalar henne
• Ger ifrån sig ett besviket nee när man tar något ifrån henne som hon vill ha
• klättra upp och ner för trappor (15-20 trappsteg) gissa om jag höll på att få en hjärtattack?
• Utvecklat sin teknik att äta mat med sked
• Lärt sig äta grillad kyckling och fiskbullar. Gav även köttbullen en liten chans. Leverpastej är numera en hit
• Lärt sig säga vovve till hundar och även imitera deras läten (först sa hon vov vov men nu sitter det perfekt)
• Lärt sig att sopa golvet’
• Lärt sig att kasta boll till Tiffie och uppskatta leken och ha jätte kul
• Somna i egen säng och stanna där hela natten
• Fått tre nya tänder och en fjärde på G
• Lärt sig att bära handväskor på axeln

Säkert en massa mer som jag nu glömt. Men tycker bara det här är otroligt mycket på en och en halv vecka. Just nu är hon jättegnällig pga tänderna och sover inte så bra.Hon gick tex upp halv fyra i morse. Så hon är inte allt för rolig att umgås med alla gånger, men a hoppas att det är tillfälligt.

De här växer nog längs kanterna på alla gå vägar här uppe. Bilden är från gångvägen vid vår baksida

”Hjorthagen” som är en gammal skidbacke och numera en kohage.

Alla vägar leder till Siljansnäs

Godaste tårtan någonsin. Daniel och Victorias tårta i Bröllopsserien

Utsikten är alltid slående vacker här uppe oavsett tid och väder